När vi tänker på hampans värde riktas uppmärksamheten ofta mot den del av växten som blir till slutprodukten: frön som pressas till olja, fibrer som omvandlas till textilier eller blommor som bearbetas för att utvinna cannabinoider. Men forskare och industrin ställer en allt viktigare fråga: vad händer med allt som blir över? Ny forskning undersöker hur hampans biprodukter och rester från bearbetningen skulle kunna omvandlas till foderingredienser, bygg- och förpackningsmaterial, kolbaserade produkter och andra industriella resurser. I stället för att betrakta stjälkar, vedämnen, fröpresskaka, blad eller redan använd biomassa enbart som avfall kan de potentiellt bli råvaror i en annan process. Det är tanken bakom hela hampplantans ekonomi.

Hampa är särskilt intressant för en cirkulär bioekonomi eftersom växtens olika delar har mycket olika egenskaper. De långa bastfibrerna i stjälken kan användas i textilier och kompositmaterial, medan den vedartade inre delen, som ger upphov till hampans vedämnen, kan användas i byggmaterial, djurströ och biokompositer. Fröna kan ge livsmedelsingredienser och värdefull olja, medan materialet som blir kvar efter pressningen — ofta kallat hampfröpresskaka eller hampfrömjöl — fortfarande innehåller protein, fibrer och kvarvarande olja. Sedan finns blad, blommor och den biomassa som återstår efter utvinning av cannabinoider. Traditionellt har vissa av dessa fraktioner haft ett relativt lågt ekonomiskt värde. Nu frågar sig forskare om vi kan utnyttja dem bättre.

Principen beskrivs ibland som kaskadanvändning. I stället för att välja ett enda användningsområde för en gröda försöker förädlarna först utvinna komponenterna med högst värde och fortsätter sedan att hitta nyttiga användningar för det som återstår. Tänk på hampfrön som ett enkelt exempel. Först kan oljan utvinnas. Det proteinrika materialet som blir kvar kan ha potential som livsmedels- eller foderingrediens. Andra rester skulle därefter kunna bearbetas till biomaterial, fermenterade produkter, energi eller kolrika material. En enda skörd kan därmed potentiellt skapa flera värdeflöden.

Djurnutrition är ett område som väcker stort forskningsintresse. Hampfröpresskaka och hampfrömjöl är särskilt intressanta eftersom de behåller protein och fettsyror efter att oljan har utvunnits. Översiktsartiklar har undersökt material från hampa i utfodring av fjäderfä, nötkreatur, får och grisar samt inom vattenbruk. Forskningen tyder på att vissa samprodukter från hampfrön potentiellt skulle kunna fungera som alternativa eller kompletterande foderingredienser. Andra delar av växten är mer komplicerade. Studier har visat betydande skillnader mellan hampans blad, stjälkar och andra växtfraktioner när det gäller näringsämnenas smältbarhet och koncentrationen av cannabinoider. Blad kan till exempel ge användbara näringsämnen, men cannabinoider kan också vara mer koncentrerade i blad och blommor. Den skillnaden är viktig. Myndighetsgodkännande, rester av cannabinoider och möjlig överföring till animaliska livsmedel som kött eller mjölk måste utvärderas noggrant innan vissa hampmaterial kan börja användas i stor skala som foder till lantbruksdjur. Hampbiomassa bör därför inte automatiskt betraktas som lämpligt djurfoder bara för att den kommer från en växt.

Andra rester kan få en helt annan användning. Hampstjälkar och annan lignocellulosabaserad biomassa innehåller kol som potentiellt kan omvandlas genom processer som pyrolys till biokol och andra kolrika material. Biokol undersöks för tillämpningar som sträcker sig från jordförbättring och kolhantering till adsorption och miljöteknik. Forskare undersöker också balansen mellan att utvinna energi ur hampbiomassa och att behålla kolet i användbara fasta material. Detta öppnar en intressant möjlighet: biomassa som återstår efter att komponenter med högre värde har avlägsnats kan fortfarande ha användbara egenskaper allra sist i bearbetningskedjan.

Hampans strukturella komponenter erbjuder ytterligare en väg. Vid dekortikering skiljs de starka yttre bastfibrerna från den vedartade inre delen. Dessa fraktioner kan användas inom mycket olika branscher, däribland textilier, förpackningar, byggande och biokompositer. I det här sammanhanget börjar en jordbruksrest likna en industriell råvara mer än avfall. En hampstjälk innehåller cellulosa, lignin, fibrer och kol i en struktur som har formats av biologiska processer. Om dessa komponenter kan separeras och bearbetas effektivt kan var och en ha värde i en annan del av ekonomin.

Den kanske mest intressanta aspekten av att använda hela växten är den ekonomiska. Om odlare och förädlare kan sälja flera fraktioner från samma gröda i stället för att förlita sig på en enda huvudprodukt kan ytterligare intäktskällor bli möjliga. Samtidigt skulle nya användningar för rester från bearbetningen kunna minska behovet av avfallshantering och förbättra den samlade resurseffektiviteten. Detta gör inte automatiskt varje användning av hampa hållbar. Bearbetning kräver energi, transporterna har betydelse, det måste finnas marknader för de resulterande produkterna, och livscykelanalyser och ekonomiska bedömningar är fortsatt viktiga. Den bästa lösningen beror på var hampan odlas, hur den bearbetas och vilken infrastruktur som finns i närheten.

Framtidens hampekonomi kanske därför inte kommer att byggas kring en enda mirakelprodukt. Den kan byggas kring något mycket mer praktiskt: att lära sig använda mer av det som växten redan ger oss. Olja, protein, fibrer, vedämnen, extrakt, biomaterial, foderingredienser och kolprodukter skulle i allt högre grad kunna bli sammanlänkade delar av samma värdekedja. I en cirkulär bioekonomi är frågan inte längre bara: ”Vad kan vi tillverka av hampa?” Den håller på att bli: ”Hur mycket värde kan vi skapa från hela växten innan något betraktas som avfall?”